Carpe Diem
Igår kände jag bara att dagen i allmänhet kändes jobbig. Det var måndag, jag vaknade upp med fruktansvärd huvudvärk och jag kände dessutom att det är nu jobbet börjar på riktigt. Barnen börjar testa mig lite smått och jag har fortfarande inte lärt mig att hitta till platserna jag ska kunna köra till. Dessutom är det svårt med tider och då familjen ofta är på-minuten-människor (förhoppningsvis i alla fall) börjar jag bli likadan. Ja, jag vet att jag ska ge det hela tid och att det är vanligt med en svacka efter ca. två veckor. Men bla bla. Det är i stunden det är jobbigt även om det efteråt känns som en skitsak. För det är nog ändå så jag får se det. Som en skitsak. Jag menar en dag på ett år. Den ska jag inte minnas. Det är nog bara det att efter två helt fantastiska veckor som verkligen inte hade kunnat vara bättre så blir det en sådan kontrast, även om det kunde ha varit 1000 gånger värre. Jag menar, jag längtar varken hem eller önskar något annat ställe att vara på. Det handlar bara om att känna sig bekväm i allt man gör och jag känner ändå att jag är påväg mot rätt håll.
Idag gick det så mycket bättre och barnen har varit förvånandsvärt enkla att handskas med. Jag körde dessutom själv för första gången både till Lucas skola och till Kayas gymnastik, vilket tack och lov gick bra. Så nu känns allt bra igen.
En sak jag inte riktigt hade räknat med men som jag verkligen uppskattar är att man verkligen lever en dag i taget här och inte fokuserar för mycket på morgondagen. Jag vet, det är ju en extrem klyscha (Carpe Diem...) men jag har aldrig tidigare känt det så och har börjat inse hur bra den där klyshan trots allt är. Under gymnasietiden har jag till exempel oroat mig för prov i veckor i förväg eller planerat in allt jag ska göra, vilket har lett till allt färre spontana grejer och att jag istället bara sett fram emot veckan som kommer. Jag tänkte inte på det då men nu i efterhand har jag insett det då det här är raka motsatsen.
Jag går upp på morgonen, gör det jag fått i uppgift samma dag, kanske stämmer träff med någon på kvällen och har inte en aning om vad som händer längre fram i tiden än helgen som kommer. Det är så obeskrivligt skönt. Ja, visst är det kul att ha något att se fram emot men just nu räcker det att ha jul och thanksgiving inbokat.
Nog om mina tankar. Tänkte dela med mig av små, mysiga stunder som jag upplevt de senaste dagarna.
I söndags kväll kom min värdmamma Mira och pratade om Supermoon Lunar Eclipse, vilket jag totalt hade missat skulle ske. Mira var mer taggad än någon annan och fick med sig alla barn och hundar ut på promenad för att se fullmånen innan den "försvann". Taz var dock extremt svårflörtad då han var livrädd att det skulle komma en alien och döda någon av hans familjemedlemmar. Stackarn var skräckslagen. Tack och lov slutade det hela väl; alla kom hem helskinnade och Taz kunde äntligen gå och lägga sig. Lucas, som hade som läxa att titta på månen när den blev röd, stannade uppe ett tag till för att se det och Kaya tröttnade ganska snabbt. Kvar när alla andra hade gått och lagt sig var då jag och Mira. Vi ville se allt och sprang både inne och ute för att se så mycket som möjligt och till slut satt vi ute på garageuppfarten, grillade marschallows och tittade på en röd måne när klockan slog över 11pm. Oslagbart.
Taz har ofta som chore att läsa en stund och ville idag sitta i min säng och läsa, vilket jag inte hade något emot, då jag själv satt och letade upp receptet på chokladbollar som vi bakade senare under dagen.
Taz: Maja, can I read in your bed?
Maja: Sure. If you don't pee in it.
Taz: I will not. But it would be worse if I pooped.
Maja: It would.
Taz: I will not. But it would be worse if I pooped.
Maja: It would.
Ha det så bra, ni som läser!